Huitzilopochtli kräver blod- om Återlösningen

Psalmen “Höga Kors” (sv.ps.nr 456) är en av de klassiska långfredagspsalmerna och den är vacker, högstämd och fullmatad med klassisk återlösningteologi.

V3.All den dom som genom fallet /över världen kommen var /och från det förbjudna trädet /låg på syndigt släkte kvar,/ville han på trädet sona,/på det kors som honom bar.

V4.Honom plågar spö och gissel, /spott och hån och övermod;/törnets krans och korsets spikar,/pressar fram det dyra blod,/att all världen skulle renas i den helga, djupa flod.

Crux fidelis är sannerligen inte den enda sången i svenska kyrkans psalmbok som går i detta tema: ett närmast masochistiskt frossande i lidande, död och förnedring och en makaber blodsmystik som illustration till den teologiska doktrinen om Återlösningen. För den som till äventyrs inte är bekant med den brukar den i korthet formuleras som “Jesus dog för våra synder för att vi skall få evigt liv” (eller bara: “Jesus dog för dig”) - den mer utvecklade formen förkunnar att mänskligheten som kollektiv på grund av arvsynden står under Guds fördömelse och vrede. Alla, utan undantag, är därför fördömda och skulle inte ha något annat än helvetets lågor att se fram mot om det inte vore för Jesus. Genom att han så som människa tog på sig straffet för att blidka Guds heta vrede, och samtidigt genom sin gudomlighet ägde det rena blodet av oändligt värde kunde han som den enda varelse för vilket det ens var möjligt genom satispassion (gottgörelse genom lidande) lösa mänskligheten från dess syndaskuld. Genom lidande, blod och död gavs så vi arma syndare genom korset en möjlighet att undslippa den fällande domen. Ja, en möjlighet: visserligen kommer de flesta brinna i alla fall - men oddsen ser åtminstone bättre ut efter att Jesus gjutit sitt dyra blod på Golgata.

Det är sannerligen inte bara hedningar och gudlösa ateister som finner denna lära frånstötande; många kristna gör det också - Ikonoklasten bland dem.

Idén om en riktigt vredgad och heligt förbannad Gud som (på grund av att hans kärleksfulla vilja och gudomliga majestät blivit kränkt genom mänsklighetens mångahanda synder) ämnar tortera hela mänskligheten i all evighet - såvida han inte får blod - är tyvärr på samma nivå som de pre-columbianska indianernas primitiva tro att gudarna krävde människooffer för att inte straffa folket med torka, sjukdom eller i värsta fall att Solen skulle sluta lysa. Jag har läst och hört min beskärda del av fromma och vällärda, synnerligen verbala och sofistikerade försök att formulera återlösningens lära på ett mer attraktivt sätt - men mer än en liksminkning blir det inte. Under ytan av förfinad retorik kvarstår den urgamla, primitiva och råa meningen: Herren vill se blod flyta, ty han är mycket arg. Men inte nog med det: ditt usla blod, syndiga människa, är inte nog - Herren av Fruktansvärd Anblick törstar efter en bättre dryck! Tack Jesus, för att du gjutit ditt heliga, dyra blod för mig och därigenom blidkat den Högstes allsmäktiga vrede!

Detta är vad återlösningsläran handlar om; när man torkat bort de tjocka lagren av teologiskt smink. Vi sjunger “O Guds lamm, som borttager världens synder” i var och varannan mässa; men tänker vi någonsin på vad denna bön implicerar? Tänker vi på att den förutsätter en Gud som ville ha blod, men inte blev tillfredställda av baggar och bockar så att han till slut fick sända sin egen Son att dö för sin kränkte Faderns skull?

Personligen har jag svårt att se varför en sådan Gud skulle vara mer kärleksfull än aztekernas fruktansvärde Huitzilopochtli, krigsguden till vars ära indianerna hackade hjärtan ur levande fångar med stenknivar, eller Feniciernas och Karthagernas Ba’al Melkart (som Bibeln kallar Molok) som “åt barn” genom att man lade dem levande i gudabildens famn efter att ha glödgad den till brännande hetta med eld. Faktum är att en sådan Gud är Ba’al Melkart (översätter man det namnet rakt av betyder det “Herren Konungen”) och det är en Gud som intet har med barmhärtighet, medmänsklighet eller kärlek att göra.

Jag säger inte detta för att försöka “skymma korset” eller “dölja lidandet”; utan därför att jag tror att återlösningsläran (all snitsig teologisk advokatyr och vackra hymner till trots) är rent och skärt barbari. Återlösningsläran, att Jesus måste dö för att sona världens syndaskuld till Gud, den om något skymmer korset och förvandlar hans lidande och död till ett slags pervers “frälsningsekonomisk” transaktion. Jesus dog naturligtvis inte på korset för att sona någon syndaskuld, för att blidka en vredgad Gud. Han dog en våldsam och grym död därför att han gick livets och gudsgemenskapens väg och vägrade att vika av den, vägrade att kompromissa bort sina övertygelser, vägrade fly undan, vägrade sälja sin själ. Det var därför som han till slut tvingas genomlida tortyr, plåga och död.

Jesus provocerade makten. Han utmanade templet, han ifrågasatte sociala och religiösa konventioner och traditioner, han trampade på ömma tår, han strödde salt i sår och han väckte väldig ilska genom sitt för många hädiska och obegripliga sätt att tala om Gud på. Jesus var en elefant i en porslinsbutik, en jordbävning under ett korthus, en andlig ikonoklast som gick till storms mot invanda tankesätt, traditioner och konventioner och slog sönder folks trygga, invanda föreställningar om Gud och tro och religion. Jesus var inte en välanpassad, lydig och undergiven person som bara försökte vara snäll och vänlig. Jesus var en revolutionär, närmast en anarkist - fast, vilket är viktigt att understryka, utan våld på agendan. Han var en hippiefigur fastän utan knark. Jesus var en mycket, mycket, besvärlig människa eftersom han talade sitt hjärtas sanning och inte höll tillbaka för att “inte bråka med folk” - med andra ord var han närapå den totala motsatsen till den laglydige fromme medborgare som makthavare i alla tider önskat sig. Han retade gallfeber på prästpartiet i Jerusalem, som blev både arga och rädda på grund av vad han sade. De blev arga, därför att han ifrågasatte deras privilegier och livsstil, han underminerade deras maktställning genom att kritisera templets och prästerskapets utsugning av de fattiga. Och de blev rädda, därför att han i sin brokiga lärjungaskara gav rum åt sådana ljusskygga individer som Simon Ivraren - Ivrarna, eller seloterna, var fanatiker som ville bekämpa den romerska ockupationen med våld. Där fanns också Judas Iskariot; namnet kommer antagligen från Sicariternas sekt; som ansåg sig ha gudomligt mandat att mörda för dem misshagliga präster, makthavare och i stort sett vem som helst som de menade stod iväg för deras gudsrikesvision. Prästerna fruktade troligen, fast de misstog sig om detta, att Jesus förkunnelse bara var fredlig på ytan och att han i själva verket planerade uppror. Den realpolitiskt sinnade översteprästen Kajafas förstod att det skulle innebära folkets undergång; för Romarna slog alltid ner uppror med fruktansvärd beslutsamhet, grymhet och skoningslöshet. Alltså var det bäst att sätta stopp för Jesus, innan han utlöste en katastrof.

När Jesus drog upp till Jerusalem för att fira sin sista påsk, visste han att i staden väntade honom både fiender och vänner - vänner som snart inte skulle vara vänner längre. På palmsöndagen drog han in i Jerusalem i triumf, som en konung; folk hälsade honom som Messias med orden “Hosianna” (vilket inte betyder “Hurra, Hurra” utan “Herre, rädda oss!”). Och Jesus gick upp till templet, drev ut penningväxlarna och handlarna därifrån och i och med det nådde förväntningarna på honom sin kulmen: alla de som i Jesus såg en Messias såsom Messias faktiskt framställs i gamla testamentet - en rättrådig konung som med hårda nypor och skarpt svärd värnar folkets frihet och bekämpar avgudadyrkan - de blev sedan gruvligt besvikna när Jesus inte infriade förväntningarna utan svek dem. Han var nämligen trogen sin vision - inte deras; inte den traditionella, faktiskt inte ens den “bibliska” visionen av en Messias. Just därför att Jesus inte backade undan eller anpassade sin övertygelse, utan förblev en fridens man, trogen det Gudsrike han förkunnade och inte det folket ville ha, vände han folkets glädje till fiendskap - och prästerna fann honom sårbar och med hjälp av romarna, som struntade i judarnas religiösa spörsmål så länge de inte ifrågasätta deras myndighet, fick de honom förnedrad och dödad offentligt som en brottsling.

Jesus dog inte på korset för att bli det felfria offerlammet. Han dog på korset därför att han var en verklig Herrens lidande tjänare - han höll fast vid det han trodde var rätt, sant och gott och vek inte undan; fegade inte ur, kompromissade inte bort sig själv, förställde sig inte, låtsades inte som att han var någon han inte var; fastän det kostade honom allt. Han dog därför att han var sann: sann mot sig själv, sann mot sina lärjungar, sann mot Gud. Det var inte för att Gud ville se blod, utan för att människor ville det som Jesus fick lida Via Dolorosa och Golgata. Det var inte för att få Guds frälsningsbokföring att gå ihop, utan på grund av mänskligt hat, mänsklig vrede och mänsklig besvikelse - och på grund av mänsklig rädsla. Det var ingen slump att han dog den död han dog; han valde den själv, frivilligt och medvetet, genom att insistera på vad att vara sann mot sig själv och mot Gud fastän han självfallet insåg vad hans motståndare var kapabla till. Han förstod vad som väntade honom ifall han insisterade på att vandra rakt in i maktens getingbo, han visste ju att han skakat om det rejält och retat de mäktiga till ursinne; som så många av profeterna gjort före honom. Och vi vet att Jesus var rädd, när han svettades blod i Getsemane - han var faktiskt en människa och inte en fullfjädrad Gud i människokostym; men han fann i Gud det mod han behövde för att vara trogen och sann vad som än hände. Mod är inte att inte känna rädsla, utan att våga, fastän man är rädd.

“Att ta sitt kors” - ett utryck Jesus själv använde, handlar inte om att “betala” något slags skuld till Gud, utan om att vara sann, äkta och autentisk som människa även när det kostar på. Det är otroligt lätt att vara snäll och hygglig, när allt är gott och väl omkring en - men det är i prövningens stund, i lidandet, som en människa visar vad hon egentligen är gjord av, ifall hon går Guds väg eller någon annans. Det behöver inte handla om något så blodigt och dramatiskt som att utsättas för tortyr, misshandel eller grova kränkningar - lidande behöver ju inte vara fysiskt. Men att vara sann och äkta i allt, även när man är ensam, när man inte får någon uppskattning utan kanske bara skäll, när allt “går åt helvete” och världen rasar ihop runtomkring en, det är ohyggligt svårt - nästan ingen klarar det. Men Jesus gjorde det; han förblev sann - så till den grad att han på korset vrålade ut sin förtvivlan och ensamhet till Gud: “Varför har du övergivit mig?”

Endast den som verkligen tror på Gud kan känna sig övergiven av Honom i en sådan stund; för den som har en ytlig tro har helt enkelt glömt bort Gud någonstans på sin korsvandring. Jesus dör på korset, inför en levande Gud - den som inte tror egentligen, för honom har Gud dött långt innan det kommer till den egna döden.

Det finns ingen “objektiv mening” med korset; bara de meningar vi själva låter det få. För Jesus fiender kan väl korsets mening sammanfattas med de ord som jag sett på en skämtteckning: “Så kan det gå, snickarjävel“. För mig, är korset positivt inspirerande. Det är ett avrättningsredskap, en brutal anordning avsedd för att långsamt och plågsamt dra livet ur en människa. Man dör långsamt på kors, av kvävning, uttorkning och svält, och innan man dör har man skitit på sig och ansiktet är förvridet till en grotesk, plågad mask. Det är döden när den är som fulast, elakast och mest ondskefull. Och just därför att korset är så fult, så barbariskt och motbjudande vidrigt, är det inspirerande…

… för inte ens sådan hemsk pina och död kunde få Jesus att vara någon annan än just Jesus.