Jungfrufödseln är myt - inte historia

Matteus och Lukas berättar i sina evangelier om Jesu födelse och utifrån deras texter har kyrkan formulerat läran om jungfrufödseln: att Jesus inte hade en jordisk far, att hans moder inte haft någon man utan blev havande genom ett mirakel av Helige Ande. Söndag efter söndag bekräftas doktrinen om jungfrufödseln i mässan, när församlingen unisont bekänner Jesus såsom avlad av den Helige Ande och född av Jungfrun Maria. Kyrkans psalm- och böneskatt ger också den sitt stöd till doktrinen.

Men hur högstämt och vackert det än förkunnas och lovsjunges, hur traditionell läran om jungfrufödseln än är i kyrkans heliga doktrinsamling, så är den naturligtvis helt orimlig. Jesus hade självfallet en fysisk fader och hans moder var självfallet inte oskuld när hon födde honom - vad som än står i Bibeln, vad som än uttrycks i bekännelsen och vad som än sjunges i de fromma psalmerna. Jesus blev till som alla barn blir till, genom ett helt vanligt samlag.

Födelselegender, kristna eller i andra religioner, säger oss egentligen ingenting om födelsen av den person om vilka de berättar - men de säger desto mer om vilket intryck denna person, som vuxen, gjorde på sin omvärld. Detta gäller för Jesus liksom det gör för andra märkliga och fantastiska personer som fått sina födelser inskrivna i legendernas och myternas värld. Det var Jesus vuxna liv, hans vuxna kraft, upplevelsen av Gudsnärvaro i hans liv, hans korsfästelse, hans uppståndelse och den upplevelse av hur livgivande, helig ande strömmade fram ur honom som fick födelseberättelserna att gro. Under lagren av fantastiska, mirakulösa och fullständigt otroliga uppgifter som födelseberättelsernas texter utgör, finns ett budskap som är förhållandevis enkelt. Genom brus av mytologi kan man i dem höra den tidiga kyrkan tala och det den säger är ungefär följande:

“Det vi har mött och upplevt i Jesus från Nasaret, tror vi är något som är mer än vanligt mänskligt liv. Hans liv är så fullständigt, så komplett, så helgjutet, så äkta och heligt att det måste vara liv från Gud självt, ett mänskligt liv i totalt förbund med Gud, ett liv som avslöjar precis vem Gud verkligen är. I Kristus möter vi Gud; ser honom uppenbarad, ser honom leva, ser honom förklarad. Så fullkomlig är Gudsnärvaron i Jesu liv, att vi kallar honom Guds Son, fastän Gud inte är en människa. Men Jesus och Gud är en. Vi kan inte se Jesus utan att möta Gud. Vi kan inte längre föreställa oss Gud, utan att se Jesus.”

När den tidiga kristna kyrkans tänkare, författare och förkunnare ställdes inför uppgiften att försöka förklara vem Jesus var och vad hans liv kommit att betyda för dem, ställdes de inför en utmaning av samma gigantiska dimensioner som att med ord försöka förklara färg för färgblinda. När de skulle förklara hur Gud kunde vara i Kristus på detta fullkomliga sätt var de tvungna att tänja språket och begreppsvärlden till sin bristningsgräns. I nya testamentet finner vi också hela fyra huvudteorier för hur Gud egentligen s.a.s “kom in” i Kristus, så att den ene därefter inte kunde tänkas utan den andre.

Nummer ett: Paulus

Den första teorin kommer från aposteln Paulus, vars brev är nya testamentets äldsta skrifter och vars idéer rimligen därför återspeglar äldre traditioner och tankegods än de vi finner i de senare evangelierna. För Paulus är svaret på frågan om hur Gud och Kristus blev en (1) utkorelse (upphöjelse, “befordran”, utnämning, kröning). Aposteln skriver själv till de kristna i Rom att han förkunnar “Evangeliet om [Guds] son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda.” Det finns inte ett ord om någon jungfrufödsel hos Paulus.

Nummer två: Evangelisten Markus

Den andra teorin finner vi hos evangelisten Markus, författaren till det äldsta evangeliet. Hos honom blir Jesus “adopterad” eller “utkorad” till Guds son av Den Helige Ande vid sitt dop i Jordan. Därför finns heller inte minsta antydan till någon födelseberättelse eller någon jungfrufödsel hos Markus, lika lite som hos Paulus.

Nummer tre: Evangelisterna Matteus och Lukas

Matteus och Lukas, som står för den tredje teorin, driver “andespåret” från Markus vidare, men de flyttar “fusionen” mellan Gud och människa från dopet ända tillbaka till konceptionen. Jesus blev Gud i sin moders liv, säger de. Det är å andra sidan nästan bara detta grundläggande de två författarna är eniga om - deras respektive födelseberättelser är mycket, mycket olika varandra, vilket vi oftast inte tänker på efter som är vana vid att Lukasevangeliets används som tolkningsmönster och att Betlehemstjärnan och de vise männen lyfts in i den i våra julspel, på julkort, i julkrubbor, julskyltning, julsånger osv. Men de två berättar distinkt olika historier; respektive evangelists berättelse inte går ihop med den andres. Hos Matteus är Josef huvudperson, hos Lukas är det Maria som står i centrum - Lukas expanderar materialet, inför skatteskrivningen, stryker flykten till Egypten, introducerar Magnificat och så vidare.

Nummer fyra: Evangelisten Johannes

Den fjärde teorin är den vi finner hos evangelisten Johannes: att Jesus var det preexistenta, gudomliga Ordet (Logos)- Guds skaparord, det eviga utflödet av handling och skaparkraft ur gudomens mystika djup - köttvordet, inkarnerat. I denna version är det inte ens fråga om en “förening”; Jesus från Nasaret är helt enkelt den köttsliga gestalt som det Gudomliga ordet tar när det väljer att stiga in i världen - förvisso genom en födelse, men Johannes säger ingenting om någon jungfrufödsel. Han är den ende av evangelisterna som verkligen lär ut strikt inkarnation, säger att Gud blivit människa, snarare än att människa och Gud i Jesus förenats.

I de debatter kring Jungfrufödsel som rasat inom och utom kyrkan under hela 1900-talet, i Sverige åter aktualiserad för ett par år sedan när dåvarande Ärkebiskopen KG Hammar rörde upp heta känslor genom att betvivla läran i en intervju inför den då kommande julen, har renlärighetens försvarare ofta sagt att jungfrufödseln är nödvändig - för utan jungfrufödsel kan man inte mena att Jesus är Gud och utan den är Jesus “bara” en människa. Det är naturligtvis inte så. Paulus trodde inte på Jungfrufödseln och det gjorde heller inte evangelisten Markus eller evangelisten Johannes, ändå är det väl ingen som skulle påstå att de brast i tro? Och vi måste komma ihåg att aposteln och dessa evangelister naturligtvis inte bara talar för sig själva utan representerar stora grupper och fromhetsriktningar inom den tidiga kristendomen. Många trodde som de.

Den Lukansk-Matteiska teorin var emellertid den som slutligen vann majoritetens stöd under den stora dogmbildningens tid på 300- och 400-talet e.kr. I och med att trosbekännelserna då slogs fast och blev förpliktigande dogmer att bekänna sig till blev alltså en version, en teori upphöjd till den enda renläriga, nämligen den som sade: “Avlad av den helige Ande, född av jungfru Maria - och detta skall uppfattas bokstavligt!”. Men hade inte Lukas version varit så kraftfullt uppbackad av själva skönheten och den litterära storslagenheten i hans evangelium, torde det ha kunnat gå annorlunda. Dessutom: ju mer kristendomen och judendomen växte ifrån varandra och ju svagare den judiska kopplingen blev i kyrkan när de hednakristna blev en alltmer massiv majoritet, desto lättare blev det att propagera för jungfrufödsel och en bokstavlig uppfattning av Matteus och Lukas ord och deras teori. För de kristna som hade hednisk bakgrund var nämligen sådana berättelser vardagsmat. Det var sådana berättelser som hörde till en riktig gudomlig hjälte. Lukas evangelium appellerade, mer än de andra, till hednavärlden utanför Israel och synagogan. Den knöt an till hur hedningarna var vana att tänka kring gudarna och deras avkomma.

Jesus blir på intet sätt mindre Guds Son om man inte tror på jungfrufödseln, för “Guds Son” är en benämning som inte har det minsta med biologiskt släktskap eller övernaturliga mirakel att göra (något som jag ska vidröra mer i detalj vid annat tillfälle). Vi måste se evangeliernas berättelser i sitt sammanhang: de skrevs av folk som ville förklara något som de var fullständigt uppfyllda av, något som gick långt utöver ramarna för vad de var vana att tala om: nämligen erfarenheten att Jesus och Gud var ett - och detta inom ramverket för den judiska monoteismen, där människa och Gud absolut inte är samma sak utan är oförenliga storheter.

Det inte är svårt att misskreditera födelseberättelserna. De är uppenbara myter. Evangelisterna Matteus och Lukas berättar två mycket olika historier, fyllda med fantastiska ting. Matteus, den äldre berättelsen, minst tio år äldre än Lukas, har “österländska stjärntydare”, som följer en stjärna till dess de kommer till det hus i Betlehem där Josef och Maria bor (inget stall eller någon krubba här inte) och sedan flyr familjen till Egypten för att undkomma den ondsinte kung Herodes, som ställer till med mordorgie på de arma barnen i Betlehem. Nu vet vi ju alla att stjärnor inte flyttar sig på det sättet, och de pekar definitivt inte ut enskilda hus. Och det finns inga historiska källor, utöver denna här korta notisen i Matteus, som tyder på att Herodes någonsin utförde någon massaker på småbarn. Det här är alltså Herodes den store, som dog år fyra f.Kr.

Enligt Lukas föddes Jesus under Augustus stora skattskrivning, när Qurinius var ståthållare i Syrien. Den skattskrivningen ägde rum år 6:e kr, och då hade Herodes alltså varit död i tio år, vilket leder till motsägelse mot Matteusevangeliets uppgifter. Apologetiska försök att “ursäkta” misstaget med att det som åsyftas var en tidigare militär skattskrivning som ägde rum år 8 f.Kr förbiser det faktum att Lukas talar om att “hela världen” skulle skattskrivas, medan den census som ägde rum i provinsen Syrien och i Judéen år 8 f.Kr var en helt lokal tillställning. Dessutom kunde man naturligtvis inte skattskriva sig i en annan stad än den man bodde i, som Josef gör i berättelsen - det skulle ju ha gjort folkräkningen meningslös. Att Josef skulle ha släpat sin höggravida hustru från Nasaret till Betlehem är heller knappast trolig. Lukas byter helt ogenerat ut de vise männen mot några enkla herdar och en häftig änglakör och stryker det där med flykten till Egypten helt och hållet.

Matteus och Lukas skrev som de gjorde därför att de kämpade med att i ord - med de verktyg som deras språk, deras religiösa föreställningsvärld, deras världsbild gav dem - försöka förklara för sig själva, för de församlingar som lyssnade till deras berättelser, för de som kunde läsa skrifterna, vem Jesus var.

När Jesus vandrade runt på dammiga vägar i Galiléen följde Gudsriket i hans spår - ett nytt förbund mellan himmel och jord blev verklighet där han var. Människor upplevde hur deras liv fick en ny mening, hur de fick värde, hur de fick frid i mötet med honom, med hans ord, hans gärningar. I gemenskapen runt honom spelade det ingen roll om man varit kriminell, en syndare, en dålig människa tidigare - där fick man en ny chans. Där betydde släkten ingenting, rikedom eller fattigdom ingenting, kvinnorna var inte underordnade, barnen sågs som verkliga människor. Där var en människa som var sjuk eller deformerad inte betraktad som förbannad eller besatt, där fick den hungrige äta. Hans undervisning var radikal och många insåg förstås att den var dynamit - för i praktiken innebar den ett underkännande av det religiösa liv som Israel levde. Jesus gjorde ett enormt intryck på människor och förändrade deras liv för alltid. Till och med efter att han dött fortsatte han att göra det - och upplevelsen av att Gudsriket fortsatte att bryta igenom, att Jesus verkade i Gud och genom Gud, övertygade människor om att döden inte kunde hålla honom fången. Den tidiga kyrkan bars av påsktro, uppståndelsetro.

Men vem var han då, denna märkliga människa? Naturligtvis dök den tidiga kristenhetens tänkare och skrivare djupt ner i de källor de kände till, för att finna svar: bibelns böcker, med andra ord. Där fann de ord och begrepp som kunde hjälpa dem. Den heliga historien, med Moses, profeterna och kungarna gav dem ord med vilkas hjälp de försökte beskriva vem denne märklige Jesus från Nasaret var. Messias - Guds smorde - den nye kungen som skulle bringa in Guds rike i världen, var ett av dem.

När fick han detta uppdrag, när blev Jesus messias? För Paulus var det i och med uppståndelsen. Han hälsar församlingen i Rom att han predikar “evangeliet om [Guds] son, som till sin mänskliga härkomst var av Davids ätt och genom sin Andes helighet blev insatt som Guds son i makt och välde vid sin uppståndelse från de döda”. För evangelisten Markus var det Jesu dop i Jordan som var början på gudsrikets begynnelse. Men för Matteus och Lukas räckte inte det svaret - de ville visa att Guds plan omslöt hela Jesu liv, redan från moderlivet. De fantastiska historierna om jungfrufödsel, änglabesök, vise män, änglakörer, var deras försök att göra det. Evangelisten Johannes, för sin del, tog i ännu mer: för honom var Jesus en del av Guds frälsande gärning allt sedan skapelsen, han var ordet, Guds skapande makt, från evigheten innan himmel och jord ännu blivit till. Följaktligen ignorerade Johannes alla historier om “avlad av den helige ande”, vise män och änglakörer. Han använde helt andra begrepp och koncept för at berätta om vem Jesus var.

I all sin otrolighet är Matteus och Lukas födelseberättelser, vårt julevangelium, underbara berättelser - men den tid är förbi då vi kan fortsätta ljuga för oss själva och för världen och låtsas som att “det var precis så där det gick till”. Samtidigt: att erkänna att julevangeliet inte är biografi, att det är fyllda med mytologi och motsägelsefullheter, det är inte att förkasta det. Matteus och Lukas uppbådade all sin skicklighet, all sin författarkonst, all sin kunskap om de gamla skrifterna för att försöka förmedla en insikt - för att deras läsare skulle inse att Gud verkade genom Jesus, uppenbarade sig i honom, i hans ord och gärningar, i hans mänskliga liv på ett sätt som saknar motstycke. I honom revs gränsen mellan människa och Gud, i honom har Gud fötts till jorden - ett sådant påstående kan inte “förklaras” tekniskt, det måste upplevas. I vår tid måste vi, precis som evangelisterna gjorde för tvåtusen år sedan, försöka ge ord och uttryck åt vem Jesus är, vad det är för “ny mänsklighet”, vad det är för Gudsliv han uppenbarar i vår värld. Vi måste bygga vidare på de gamla berättelserna och foga våra egna berättelser till dem, vara lika skickliga, kreativa och djärva som Matteus och Lukas en gång var. Men våra ord kommer vara andra, våra historier se annorlunda ut än deras.

Trons språk får inte begränsas till de ord och de former som evangelisterna använde för två tusen år sedan. Evangeliet måste ständigt finna nya uttryck, för det är inte något som är begränsat till dåtid - utan något som händer idag. Varje gång en människa finner Livet bakom livet, finner djupet, grunden och glädjen i Guds mysterium, ser livet uppenbarat och förklarat i Jesus Kristus, och sätter sitt hopp och sin tillit till det, då föds Gud på nytt som människa.

Huitzilopochtli kräver blod- om Återlösningen

Psalmen “Höga Kors” (sv.ps.nr 456) är en av de klassiska långfredagspsalmerna och den är vacker, högstämd och fullmatad med klassisk återlösningteologi.

V3.All den dom som genom fallet /över världen kommen var /och från det förbjudna trädet /låg på syndigt släkte kvar,/ville han på trädet sona,/på det kors som honom bar.

V4.Honom plågar spö och gissel, /spott och hån och övermod;/törnets krans och korsets spikar,/pressar fram det dyra blod,/att all världen skulle renas i den helga, djupa flod.

Crux fidelis är sannerligen inte den enda sången i svenska kyrkans psalmbok som går i detta tema: ett närmast masochistiskt frossande i lidande, död och förnedring och en makaber blodsmystik som illustration till den teologiska doktrinen om Återlösningen. För den som till äventyrs inte är bekant med den brukar den i korthet formuleras som “Jesus dog för våra synder för att vi skall få evigt liv” (eller bara: “Jesus dog för dig”) - den mer utvecklade formen förkunnar att mänskligheten som kollektiv på grund av arvsynden står under Guds fördömelse och vrede. Alla, utan undantag, är därför fördömda och skulle inte ha något annat än helvetets lågor att se fram mot om det inte vore för Jesus. Genom att han så som människa tog på sig straffet för att blidka Guds heta vrede, och samtidigt genom sin gudomlighet ägde det rena blodet av oändligt värde kunde han som den enda varelse för vilket det ens var möjligt genom satispassion (gottgörelse genom lidande) lösa mänskligheten från dess syndaskuld. Genom lidande, blod och död gavs så vi arma syndare genom korset en möjlighet att undslippa den fällande domen. Ja, en möjlighet: visserligen kommer de flesta brinna i alla fall - men oddsen ser åtminstone bättre ut efter att Jesus gjutit sitt dyra blod på Golgata.

Det är sannerligen inte bara hedningar och gudlösa ateister som finner denna lära frånstötande; många kristna gör det också - Ikonoklasten bland dem.

Idén om en riktigt vredgad och heligt förbannad Gud som (på grund av att hans kärleksfulla vilja och gudomliga majestät blivit kränkt genom mänsklighetens mångahanda synder) ämnar tortera hela mänskligheten i all evighet - såvida han inte får blod - är tyvärr på samma nivå som de pre-columbianska indianernas primitiva tro att gudarna krävde människooffer för att inte straffa folket med torka, sjukdom eller i värsta fall att Solen skulle sluta lysa. Jag har läst och hört min beskärda del av fromma och vällärda, synnerligen verbala och sofistikerade försök att formulera återlösningens lära på ett mer attraktivt sätt - men mer än en liksminkning blir det inte. Under ytan av förfinad retorik kvarstår den urgamla, primitiva och råa meningen: Herren vill se blod flyta, ty han är mycket arg. Men inte nog med det: ditt usla blod, syndiga människa, är inte nog - Herren av Fruktansvärd Anblick törstar efter en bättre dryck! Tack Jesus, för att du gjutit ditt heliga, dyra blod för mig och därigenom blidkat den Högstes allsmäktiga vrede!

Detta är vad återlösningsläran handlar om; när man torkat bort de tjocka lagren av teologiskt smink. Vi sjunger “O Guds lamm, som borttager världens synder” i var och varannan mässa; men tänker vi någonsin på vad denna bön implicerar? Tänker vi på att den förutsätter en Gud som ville ha blod, men inte blev tillfredställda av baggar och bockar så att han till slut fick sända sin egen Son att dö för sin kränkte Faderns skull?

Personligen har jag svårt att se varför en sådan Gud skulle vara mer kärleksfull än aztekernas fruktansvärde Huitzilopochtli, krigsguden till vars ära indianerna hackade hjärtan ur levande fångar med stenknivar, eller Feniciernas och Karthagernas Ba’al Melkart (som Bibeln kallar Molok) som “åt barn” genom att man lade dem levande i gudabildens famn efter att ha glödgad den till brännande hetta med eld. Faktum är att en sådan Gud är Ba’al Melkart (översätter man det namnet rakt av betyder det “Herren Konungen”) och det är en Gud som intet har med barmhärtighet, medmänsklighet eller kärlek att göra.

Jag säger inte detta för att försöka “skymma korset” eller “dölja lidandet”; utan därför att jag tror att återlösningsläran (all snitsig teologisk advokatyr och vackra hymner till trots) är rent och skärt barbari. Återlösningsläran, att Jesus måste dö för att sona världens syndaskuld till Gud, den om något skymmer korset och förvandlar hans lidande och död till ett slags pervers “frälsningsekonomisk” transaktion. Jesus dog naturligtvis inte på korset för att sona någon syndaskuld, för att blidka en vredgad Gud. Han dog en våldsam och grym död därför att han gick livets och gudsgemenskapens väg och vägrade att vika av den, vägrade att kompromissa bort sina övertygelser, vägrade fly undan, vägrade sälja sin själ. Det var därför som han till slut tvingas genomlida tortyr, plåga och död.

Jesus provocerade makten. Han utmanade templet, han ifrågasatte sociala och religiösa konventioner och traditioner, han trampade på ömma tår, han strödde salt i sår och han väckte väldig ilska genom sitt för många hädiska och obegripliga sätt att tala om Gud på. Jesus var en elefant i en porslinsbutik, en jordbävning under ett korthus, en andlig ikonoklast som gick till storms mot invanda tankesätt, traditioner och konventioner och slog sönder folks trygga, invanda föreställningar om Gud och tro och religion. Jesus var inte en välanpassad, lydig och undergiven person som bara försökte vara snäll och vänlig. Jesus var en revolutionär, närmast en anarkist - fast, vilket är viktigt att understryka, utan våld på agendan. Han var en hippiefigur fastän utan knark. Jesus var en mycket, mycket, besvärlig människa eftersom han talade sitt hjärtas sanning och inte höll tillbaka för att “inte bråka med folk” - med andra ord var han närapå den totala motsatsen till den laglydige fromme medborgare som makthavare i alla tider önskat sig. Han retade gallfeber på prästpartiet i Jerusalem, som blev både arga och rädda på grund av vad han sade. De blev arga, därför att han ifrågasatte deras privilegier och livsstil, han underminerade deras maktställning genom att kritisera templets och prästerskapets utsugning av de fattiga. Och de blev rädda, därför att han i sin brokiga lärjungaskara gav rum åt sådana ljusskygga individer som Simon Ivraren - Ivrarna, eller seloterna, var fanatiker som ville bekämpa den romerska ockupationen med våld. Där fanns också Judas Iskariot; namnet kommer antagligen från Sicariternas sekt; som ansåg sig ha gudomligt mandat att mörda för dem misshagliga präster, makthavare och i stort sett vem som helst som de menade stod iväg för deras gudsrikesvision. Prästerna fruktade troligen, fast de misstog sig om detta, att Jesus förkunnelse bara var fredlig på ytan och att han i själva verket planerade uppror. Den realpolitiskt sinnade översteprästen Kajafas förstod att det skulle innebära folkets undergång; för Romarna slog alltid ner uppror med fruktansvärd beslutsamhet, grymhet och skoningslöshet. Alltså var det bäst att sätta stopp för Jesus, innan han utlöste en katastrof.

När Jesus drog upp till Jerusalem för att fira sin sista påsk, visste han att i staden väntade honom både fiender och vänner - vänner som snart inte skulle vara vänner längre. På palmsöndagen drog han in i Jerusalem i triumf, som en konung; folk hälsade honom som Messias med orden “Hosianna” (vilket inte betyder “Hurra, Hurra” utan “Herre, rädda oss!”). Och Jesus gick upp till templet, drev ut penningväxlarna och handlarna därifrån och i och med det nådde förväntningarna på honom sin kulmen: alla de som i Jesus såg en Messias såsom Messias faktiskt framställs i gamla testamentet - en rättrådig konung som med hårda nypor och skarpt svärd värnar folkets frihet och bekämpar avgudadyrkan - de blev sedan gruvligt besvikna när Jesus inte infriade förväntningarna utan svek dem. Han var nämligen trogen sin vision - inte deras; inte den traditionella, faktiskt inte ens den “bibliska” visionen av en Messias. Just därför att Jesus inte backade undan eller anpassade sin övertygelse, utan förblev en fridens man, trogen det Gudsrike han förkunnade och inte det folket ville ha, vände han folkets glädje till fiendskap - och prästerna fann honom sårbar och med hjälp av romarna, som struntade i judarnas religiösa spörsmål så länge de inte ifrågasätta deras myndighet, fick de honom förnedrad och dödad offentligt som en brottsling.

Jesus dog inte på korset för att bli det felfria offerlammet. Han dog på korset därför att han var en verklig Herrens lidande tjänare - han höll fast vid det han trodde var rätt, sant och gott och vek inte undan; fegade inte ur, kompromissade inte bort sig själv, förställde sig inte, låtsades inte som att han var någon han inte var; fastän det kostade honom allt. Han dog därför att han var sann: sann mot sig själv, sann mot sina lärjungar, sann mot Gud. Det var inte för att Gud ville se blod, utan för att människor ville det som Jesus fick lida Via Dolorosa och Golgata. Det var inte för att få Guds frälsningsbokföring att gå ihop, utan på grund av mänskligt hat, mänsklig vrede och mänsklig besvikelse - och på grund av mänsklig rädsla. Det var ingen slump att han dog den död han dog; han valde den själv, frivilligt och medvetet, genom att insistera på vad att vara sann mot sig själv och mot Gud fastän han självfallet insåg vad hans motståndare var kapabla till. Han förstod vad som väntade honom ifall han insisterade på att vandra rakt in i maktens getingbo, han visste ju att han skakat om det rejält och retat de mäktiga till ursinne; som så många av profeterna gjort före honom. Och vi vet att Jesus var rädd, när han svettades blod i Getsemane - han var faktiskt en människa och inte en fullfjädrad Gud i människokostym; men han fann i Gud det mod han behövde för att vara trogen och sann vad som än hände. Mod är inte att inte känna rädsla, utan att våga, fastän man är rädd.

“Att ta sitt kors” - ett utryck Jesus själv använde, handlar inte om att “betala” något slags skuld till Gud, utan om att vara sann, äkta och autentisk som människa även när det kostar på. Det är otroligt lätt att vara snäll och hygglig, när allt är gott och väl omkring en - men det är i prövningens stund, i lidandet, som en människa visar vad hon egentligen är gjord av, ifall hon går Guds väg eller någon annans. Det behöver inte handla om något så blodigt och dramatiskt som att utsättas för tortyr, misshandel eller grova kränkningar - lidande behöver ju inte vara fysiskt. Men att vara sann och äkta i allt, även när man är ensam, när man inte får någon uppskattning utan kanske bara skäll, när allt “går åt helvete” och världen rasar ihop runtomkring en, det är ohyggligt svårt - nästan ingen klarar det. Men Jesus gjorde det; han förblev sann - så till den grad att han på korset vrålade ut sin förtvivlan och ensamhet till Gud: “Varför har du övergivit mig?”

Endast den som verkligen tror på Gud kan känna sig övergiven av Honom i en sådan stund; för den som har en ytlig tro har helt enkelt glömt bort Gud någonstans på sin korsvandring. Jesus dör på korset, inför en levande Gud - den som inte tror egentligen, för honom har Gud dött långt innan det kommer till den egna döden.

Det finns ingen “objektiv mening” med korset; bara de meningar vi själva låter det få. För Jesus fiender kan väl korsets mening sammanfattas med de ord som jag sett på en skämtteckning: “Så kan det gå, snickarjävel“. För mig, är korset positivt inspirerande. Det är ett avrättningsredskap, en brutal anordning avsedd för att långsamt och plågsamt dra livet ur en människa. Man dör långsamt på kors, av kvävning, uttorkning och svält, och innan man dör har man skitit på sig och ansiktet är förvridet till en grotesk, plågad mask. Det är döden när den är som fulast, elakast och mest ondskefull. Och just därför att korset är så fult, så barbariskt och motbjudande vidrigt, är det inspirerande…

… för inte ens sådan hemsk pina och död kunde få Jesus att vara någon annan än just Jesus.

 

Att se en människa.

En visare man än jag sade en gång: att förneka att psykologiska och/eller sociologiska faktorer spelar in i den upplevda andligheten innebär att man förnekar att Gud har med verkligheten att göra. De psykologiska och sociologiska faktorer som påverkar vårt tänkande är noga kartlagt även om det givetvis inte råder en 100 procentig enighet om alla detaljer. En tillräcklig konsensus råder dock för att vi som kristna bör ta den på allvar.

Alla forskare och tänkare inom de sociologiska och psykologiska fälten är inte inriktade på religion och andlighet, och alla dessa är naturligtvis inte helt negativa till dessa fenomen. En individs tro och andlighet kan vara mer eller mindre neurotisk och mer eller mindre i fas med individens övriga tankevärld. Att den upplevda andligheten har psykologiska återverkningar är en självklarhet, detta upplevs till och med som någonting positivt av de troende som ofta anser detta utgöra någon form av bevis för den egna religionen. Men varför finns det bland oss troende en sådan motvilja att se ett motsatt flöde? Varför värjer vi oss mot tanken att den natur vi är födda med och de analyserbara mekanismerna i denna och i vårt samspel skulle, i sig, kunna utgöra en grund för hur vi upplever vår andlighet? Antagligen för att vi misstänker att detta skulle kunna vara retoriskt olämpligt då detta kan öppna för en genetisk argumentation där processerna och mekanismerna skall utgöra det fullständiga svaret på det vi upplever och frågan besvaras med ett ”Inget annat än”. Detta är givetvis dumt, men förekommer likväl.

Kan vi då lära oss någonting alls av det vetenskapliga? Naturligtvis kan vi det, dels inom det empiriska vetenskapandet, men även i den egna tron. Vetenskapen är inte ond eller anatema till det religiösa livet. Däremot ställer vetenskapen ibland obekväma frågor och det kan ibland vara lättare att underkänna vetenskaparna som “gudshatare” och “religionsfientliga” än att se om den egna tolkningen och traditionen kanske brister i sina svar.

Att ty sig till ”sina egna” och räkna samman årtalen i Bibeln och förfäkta att Jorden är 5000 år gammal (ungefär) och underkänna geologisk forskning och Kol 14 som dateringsmetod av fynd är mindre smärtsamt och mindre utmanande för den egna tanken om man känner sig hotad av forskningen. Fråga dig då detta: Tror du mindre för att mannen har lika många revben som kvinnan? Tror du mindre för att Solen är i centrum för solsystemet? Har den eventuella kyrka du tillhört störtat samman för att evolutionens principer styrkts? Naturligtvis har den inte det. Däremot hånas de troende för den inbitna kamp som förts mot denna forskning under tidigare år… Intellektet är vår vän och forskningen är inte vår fiende.

Varför denna långa inledning kan man undra? Den tes jag tänkte driva är en smula ovanlig i kristna kretsar och kan vid hastigt påseende förefalla gynna de ateistiska tankegångarna. Detta är däremot inte min avsikt, snarare är det min vilja att förklara varför jag tror det är så lätt att falla i de intellektuella fällor som beskrivits tidigare. Främst i stycke 1.

Om vi skulle applicera den evolutionspsykologiska tanken på vår religiösa tanke, var skulle vi då hamna?

De mer vetenskapligt inriktade tänkarna (Nils Uddenberg t.ex.) menar att Människans hjärna, i likhet med andra primaters, är mycket väl utvecklad och skiljer sig i detta avseende från många andra varelsers, undantaget elefanter och tandvalar. Gemensamt för dessa arter är att de lever i flock och antas därför ha utvecklat en större hjärna för att lättare kunna orientera sig i sin sociala verklighet. Gemensamt är även att storleken på primaternas hjärnbark tycks vara relaterad till storleken hos de grupper de lever i samt i hur stor grad de gynnats av att manipulera denna grupp. Ju slugare desto större hjärna kan man sammanfatta det. Människans tankemönster präglas för övrigt av att hjärnan utvecklats som ett socialt organ.

När människan funderar över tillvaron projicerar vi apflockens sociala verklighet på universum. Vår hjärna är m.a.o. ett verktyg utvecklat för att utröna våra medapors avsikter, känslor och planer. När detta organ riktas ut mot världen, de döda tingen och abstraktioner som omger oss applicerar vi vår sociala intelligens på dessa och tillskriver dem mänskliga karakteristika. När vår upplevda apflock utökats med ting som mobiltelefoner, datorer, bilar och annat upplever vi ibland att datorn ”jäklas med oss” eller att bilen ”vägrar starta”. Människans första religion anses vara animismen och denna företeelse kan förklaras på detta sätt. Historiskt så har många religioner personifierat olika företeelser med Poseidon som exempel på havsgud. Poseidon var en relativt lynnig herre, och havet bjuder som vi vet på många överraskningar. Genom att tillskriva havet en personlighet kan de kustboende och sjöfarande ”aporna” få mentala handtag på sin opålitliga granne. Döda ting upplevs av människan ofta som kännande och viljande varelser, främst då av små barn. Även synder och dygder har genom historien personifierats av konstnärer och författare, exemplen är många och allmänt kända men Satan som den personifierade Ondskan och Liemannen som den personifierade döden ligger nära tillhanda.

Moderna människor anser ofta att alla levande väsen fyller en plats i naturens stora sammanhang, detta må vara sant men samma benägenhet att se en bakomliggande mening drabbar forskarna när slumpen ofta är det begrepp som vetenskapsmännen har haft svårast att ta till sig. På samma vis menar en del biologer att Darwins teorier ständigt kommer att missförstås då de processer de beskriver saknar varje avsikt och den mänskliga hjärnan söker syften bakom det vi kan iaktta. Att de beskrivna mänskliga egenskaperna orsakar en del bieffekter när de ställs inför ett, av allt att döma, viljelöst universum verkar utifrån denna teori naturligt. Är då religionen att se som en patologi eller börda?

Låt mig besvara: Alla människor, med ytterligt få undantag, talar med varandra. Det mänskliga språket är enligt vissa lingvister uppbyggt enligt en universell grammatik, med substantivfraser och verbfraser, om än i olika förpackningar. Ord bör radas upp i vissa givna mönster för att kunna vara meningsförmedlande och lätta att komma ihåg. Ingen skulle på allvar tro att en människa lär sig utveckla armar, varför skulle vi då inte kunna studera det sätt vi anlägger kognitiva strukturer på samma sätt som vi studerar uppkomsten av organ? Vi har enligt dessa lingvister mentala organ för att orientera oss i språkets symboliska universum på samma sätt som vi har fysiska organ för det fysiska universat. Jag framhåller att människan snarare än att vara Lockes tabula rasa är ett formulär som försetts med vissa biologiska drifter att se till att fälten blir fyllda, i detta fall med ett språk. Selektionen har sålunda gynnat de som kommunicerat.  Med detta menas att vårt resonerande går tillbaka på de tankemässiga och språkliga former evolutionen försett oss med.

I alla kända samhällen har människan använt sitt språk och tänkande till att beskriva världen, dess uppkomst och ordning samt människan, hennes väsen och relation till naturen och samhället. Detta kallas allmänt för livsåskådning och omfattar allt från animism till materialism. Såväl den troende som ateisten har en metafysisk övertygelse. Livsåskådningar må således vara allt ifrån religioner till politiska ideologier, framhållas bör att livsåskådningar inte endast är filosofiska tidsfördriv utan ett system som låter individen orientera sig i sin sociala och ekologiska verklighet. Genom att vägleda individens handlingar blir en livsåskådning oupplösligt förenad med individens identitet – både i egna såväl som andras ögon. Detta har enligt vissa sociologer såväl som biologer att göra med människans biologiska läggning.

Oavsett religiositetens uttryck tycks den vara biologiskt värdefull. Religiös hängivelse vi delar med andra kan stärka gruppkänslan och därmed bidra till den enskilda individens reproduktiva framgång. Kanske har benägenheten att ta till sig en övergripande världsbild och internalisera gruppens normer utvecklats genom klanmotsättningar? Religionen skulle då förena gruppen kring en gemensam syn och ett gemensamt mål. Religiösa individer har då lättare att föröka sig i de fall de ingår i en likasinnad grupp. Livsåskådning och språk ingår i det kulturarv som skänker människor identitet och känsla av samhörighet med gruppen. Gruppen, och därmed individerna i den gynnas av detta, överlever och för egenskaperna vidare.

Religiösa vanor, har det sagts, som stärker sina utövares överlevnad och fortplantning, kommer att sprida gener vilka kodar för en biologiskt kontrollerad benägenhet att skaffa sig sådana vanor. Givetvis sker det en växelverkan i det att alla individer bör vara benägna att forma sin religiösa uppfattning längst likartade linjer, annars vore den kulturellt samlande effekten borta. Detta för oss åter till tanken att biologiskt skolade ateister ofta anser att förekomsten av en egenskap i sig ofta kan tas som intäkt för nyttan av densamma.

Min erfarenhet av biologiskt skolade ateister är att de inte förnekar människans benägenhet till religiöst tänkande men att de ivrigt motsätter sig de sanningsanspråk som är sprungna därur. Jag menar att religionen som företeelse gynnat den mänskliga arten men att den inte ger något faktainnehåll värt att beakta. Snarare är det religiösa tänkandet, eller benägenheten därtill, en egenskap selektionen har försett oss med i likhet med armar eller tänder och att egenskapen endast kan bedömas efter i vilken grad den får ”jobbet gjort”.

Givetvis är det en fråga om viss spekulation angående exakt vad religionen gör, och dessutom hur, men att den finns vet vi och effekten den har på individ och samhälle kan definitivt studeras, därav denna blogg.

Du fromme: Gå du och sök Herren. Din natur bjuder dig dithän!

Smaka och se att Herren är god

Gud - en introduktion. Del 4.

Om nu Gud är en antropomorf personifikation av en icke-personlig verklighet och inte ett medvetet, övernaturligt väsen med supersuperkrafter, så som jag beskriver saken - då följer helt naturligt ett antal frågor: Varför tillbe Gud? Varför skulle man be till honom? Varför skriva psalmer och dikter till hans ära, uppföra kyrkor och fira gudstjänster i dem- ifall Gud inte är ett väsen som bryr sig om sådant?

Man kan intellektuellt försöka “ringa in” vad Gud är för något med hjälp av logiska resonemang, analyser och teorier. Då får man en intellektuell och filosofisk tro; men människan är mer än hjärna. Man kan filosofera och teoretisera om exempelvis kärlek, musik eller sagor - men om man inte älskar, om man inte lyssnar eller spelar och så upplever musiken och inte låter sig “dras in” i sagorna förstår man aldrig egentligen vad det handlar om. Man måste uppleva; och därför måste man också känslomässigt kasta sig in i Gud för att förstå vad det hela är fråga om.

En del verkar mena att man inte kan hänge sig på ett känslomässigt sätt om man teoretiserar, kritiserar och filosoferar för mycket - teologi, och i synnerhet då kritisk eller postmodern sådan, betraktas som ett slags vaccin som gör människan oförmögen att närma sig Guds mysterium med hjärtat. Jag delar inte den uppfattningen, men givetvis påverkas det sätt på vilket man tillber, ber, lovsjunger och ärar Gud av ens intellektuella inställning och ens teologisk-filosofiska övertygelser. Det torde till exempel vara i det närmaste omöjligt för någon som betraktar bibelns Gud som en antropomorf personifikation att samtidigt på allvar hänge sig åt gråtmilda, sentimentala hyllningar av bibeln och olika dogmer; man blir antagligen obekväm med uttryck, formuleringar och bilder som präglas alltför starkt av anti-intellektualism, auktoritetstro, magiskt tänkande och vidskepelse. Men det innebär inte att bön, lovsång och liturgi skulle vara ointressanta för den som inte betraktar Gud som ett personligt väsen enligt klassiskt manér. Jag är en bedjande människa, jag sjunger mer än gärna min Guds lov och eftersom jag vill tillbe Gud med hela mig och inte bara med huvudet är jag en varm anhängare av liturgiskt rika gudstjänster.

Jag påstår inte att det kristna sättet att genom tillbedjans olika former på ett känslomässigt sätt närma sig “Gud bortom Gud” (med den antropomorfa personifikationen Gud som fokus) är det enda sätt på vilket en människa kan uppleva verkligheten i sin fullhet - jag vet bara att jag själv skulle vara en fattigare och svagare människa utan bönen, lovsången och gudstjänsten. Till den som inte förstår vad man ska med sådana fromhetsyttringar till kan jag bara säga: “Smaka och se att Herren är god!” precis som jag skulle rekommendera någon som undrar vad man ska med böcker till att prova att läsa dem eller den som undrar vad sex ska tjäna till att hitta någon att älska med.

Eftersom denna text är menad som en “introduktion” skall jag fatta mig kort men jag väl ändå säga något specifikt om just bön; eftersom det är lätt att tro att bön skulle vara meningslös ifall man inte tror att Gud är ett personligt väsen som kan lyssna, reagera och besvara bönerna.

Den som ser Gud som en antropomorf personifikation och inte som ett personligt väsen, finner det rimligen ganska poänglöst att aktivt försöka beveka eller övertala Gud  - som om Gud vore en slags uppförstorad, övermänsklig förälder. Även om det vanliga sättet att beskriva bön som ett “samtal med Gud” får det att låta som en dialog mellan två separata entiteter (bedjaren och Gud), är det i verkligheten fråga om en “dialog” inom bedjaren, där bedjaren på ett halvt medvetet, halvt omedvetet plan ikläder sig rollen av Gud. I Gud speglar människan sig själv, betraktar sig själv från ett perspektiv som är det egna men samtidigt också helt annorlunda. Denna spegling kan förstås bli falsk och ytlig; men är bönen ärlig och uppriktig innebär det att bedjaren törs se sanningar och tänka tankar som hon annars skyggar från. Speglingen i Gud får människan att våga utmana sig själv, ge sig själv välbehövlig kritik, finna inre styrka och klarhet i tankarna som frigör handlingskraft och kreativitet.

Den Sanna Bilden av Gud™

Gud - en introduktion. Del 3. 

Om man nu till äventyrs skulle acceptera min mening att Gud är en antropomorf personifikation, vad menar jag då att Gud i sådana fall är en personifikation av? Om Liemannen är döden i människoliknande gestalt - vem är då Gud? Vad är “Gud bortom Gud” för något?

Livet, förstås! Livet i hela dess väldiga spektrum!

Först och sist har vi Gud som Skaparen och Livgivaren, en personifikation av själva existensens urmysterium, att någonting finns till överhuvudtaget, att det finns ett universum som medger liv och i detta självmedvetet mänskligt liv.  Gud som en personifikation av alltings födelse och död, växt och vissnande, ungdom och ålderdom, sjukdom och hälsa. Gud som en personifikation av vädrets och årstidernas växlingar, av naturens enorma kraft och storslagenhet. Gud som Livets Herre; hednamytologiernas alla fruktsamhets-, kärleks-, läkedoms- och jordbruksgudar och gudinnor i en enda samlande skepnad.

Gud är en personifikation av Människolivets fulla potential, av det fullödiga människolivet; Han gestaltar övertygelsen att denna potential förverkligas när livet levs på ett särskilt sätt; när det levs ut i generös kärlek och storsint barmhärtighet, när människan söker visdom och kunskap framför makt och rikedom, när människan strävar efter att behandla sina medmänniskor hederligt och rättskaffens, när fred och förlåtelse får råda över våld och fiendskap och så vidare.

Gud är en personifikation av kärlekens kraft, intellektets och förnuftets kraft, fantasins och kreativitetens kraft, viljans och beslutsamhetens kraft, barmhärtighetens kraft, skönhetens kraft, ärlighetens och pålitlighetens kraft, sanningens och modets kraft - och av frihetens kraft.

Monoteismens stora problem är att livet i hela dess spektrum, samlat i en enda form, resulterar i en nästan ohanterligt sammansatt gestalt - och detta resulterar sedan i att man måste förenkla och då renodlas en bild på de andras bekostnad. Polyteismens problem är istället att det så lätt går inflation i antalet gudar att dess deras antal blir oöverskådligt och all enhet skingras i ett enda rörigt kaos. Men allt som livet rymmer kommer från samma källa, ur själva existensens stora mysterium - även polyteister brukar på något sätt hävda att de många gudarna i grund och botten är en, eller att de åtminstone har ett gemensamt ursprung (en skapargud, en högsta gud).

När det vi tänker om Gud avbildas i någon fysisk form - i en målning, en staty, i en dikt, i en sång, melodi eller i en text vilken som helst är det helt omöjligt att inte förenkla och reducera. Trots den enorma mångfalden i komplexet av bibliska gudsbilder, ger bibeln inte Den Sanna Bilden av Gud™  - utan bara ett bidrag, ehuru rikt. Precis som man i Nazityskland och Sovjetunionen försökte definiera vad som var “arisk” respektive “socialistisk” konst och undertryckte eller aktivt bekämpade sådant som inte passade maktens tycke och smak medan man öste pengar och uppdrag över de “godkända” konstnärerna har den kristna kyrkan genom historien på en och samma gång understött och bekämpat olika konstnärers försök att avbilda Gud. Man har hungrat efter bilder som ger fysisk form åt tankarna om Gud - men man har också censurerat, likriktat och standardiserat hårt. “Typbilder” har formats och uniformerat avbildandet till dess det faktiskt blivit ganska torftigt. Det är olyckligt - för endast en stor variation och mångfald i avbildningarna kan ge något slags rättvisa åt Guds storhet.

Personligen måste jag säga att nära på den sista bild som formas för mitt inre öga när ordet “Gud” får kittla min fantasi är den av en gammal, skäggig kung som sitter på en tron och med bister min stiftar lag och utmäter dom - vad jag tror många uppfattar som den “typiska” kristna bilden för Gud. Och visst kan jag tänka att bilden av den åldrade härskaren i vissa sammanhang äger sin riktighet - men det finns andra bilder som ligger betydligt närmare den upplevelse jag har av Gud.

Gud är inte en person

Gud - en introduktion. Del 2. 

Gud är inte person.  Gud är inte ens “tre personer i ett gudomligt väsen”, så som treenighetsläran definierar honom. Honom, förresten - Gud är inte en han. Gud är inte en hon (en Gudinna) heller, för den delen. Alla våra beskrivningar, gestaltningar, bilder och porträtt (i konst, musik och ord) som mynnat ut i en uppfattning om Gud som ett slags övermänsklig ehuru okroppslig personlighet som tänker, känner, tycker och vill saker är en del av en antropomorfa personifikation.

De flesta kristna har ingen svårighet att se att en bild av en skäggig gammal man på en tron inte är Gud, utan en gudsbild (med andra ord ett exempel på vad vi annars betraktar som en avgudabild, när det handlar om andra religioners gudomar) - en “personifikation” som försöker uttrycka något om vem Gud är men som absolut inte ska uppfattas som en bokstavlig beskrivning. Betydligt svårare har de flesta att acceptera att också tal om att Gud tänker, vill saker, planerar, hatar synden men älskar syndaren, är kärleksfull, nåderik och barmhärtig och talar till oss och så vidare också är en del av den antropomorfa personifikationen. Men så är det faktiskt. Verkligheten bortom gudsbilderna (”Gud bortom Gud”) tolkas, filtreras, översätts i våra medvetanden och resultatet blir en bild präglad av våra begränsningar.

När ett barn råkar slå foten i en stol och gör sig illa, kan det förbanna stolen och kalla den dum, som om stolen hade en vilja och ett medvetande. Även en vuxen människa kan förmänskliga ting och företeelser omkring sig - bli ursinnig på en kökskniv för att den är slö, börja avsky en dörr för att den inte går att stänga eller skälla ut datorn när den krånglar. Vi kan bli så förälskade i föremål, platser och företeelser så att vi börjar tala om dem som levande väsen. Bilar och båtar ges ofta namn och många tillskriver dem personliga egenskaper. Antropomorf personifikation är en del av vårt mänskliga sätt att göra verkligheten omkring oss till vår verklighet, en där vi känner oss hemma. När vi gör en Gud av “Gud bortom Gud” och tillskriver honom tanke, vilja, känsla, kärlek och hat, gör vi något mycket mänskligt. Det är inte fel, det är inte ont, man kan rentav hävda att det nödvändigt att personifiera - men precis som vi någon gång måste växa upp och inse att det inte är stolens fel om vi slår oss på den, att det inte är trappan som konspirerar (eller är besatt av en ond ande) därför att vi alltid snubblar på sista trappsteget och att bilar inte har personlighet måste vi förr eller senare inse att det är dags att lämna föreställningen om Gud som ett slags okroppslig supermänniska.

Mitt intryck är tyvärr att förfärande många av världens kristna inte är det minsta intresserade av att “växa upp” - tvärtom: man vill bevara barnatrons gud och dess pubertala variant i form av den personlige guden, därför att det man vill ha egentligen inte är ett fullskaligt möte med verkligheten, utan en kosmisk snuttefilt. Man vill höra “Gud älskar dig, precis som du är” och säger då någon att Gud inte är personlig, uppfattar man det som “Gud älskar dig inte”. Och i en absolut mening är det ju så: Gud har inga som helst känslor för dig. Gud bryr sig inte om dig överhuvudtaget. Påståendet “Gud älskar dig” är en del av en antropomorf personifikation och det har sitt värde och betyder något - men det betyder inte att det sitter en gubbe på molnen som tycker om dig eller att det finns en kosmisk personlighet som har ömma känslor för dig. “Gud ser allt” betyder inte att det finns ett stort öga i himlen som iaktager dig, “Gud vet allt” betyder inte att det finns en gudomlig superhjärna som rymmer all kunskap - alla sådana påståenden om Gud tillhör den antropomorfa personifikationen.

Påståenden som “Gud älskar dig”, “Gud ser allt” eller “Gud vet allt” är mänskliga symboler och metaforer - de är en del av formen av vår stora avgudabild. De uttrycker väsentliga och viktiga saker men säger faktiskt inte så mycket om Gud så som de uttrycker människans behov av att bli älskad, sedd och erkänd.

Jesus kallar Gud för “Abba” - fader, pappa. Men Gud är ingens fader, inte ens Jesus fader - trots talet om jungfrufödelse hos Matteus och Lukas. En fader är definitionsmässigt den manlige föräldern till ett barn. Men Gud är inte en människa och han avlar inte halvgudar som en annan Zeus. Abba är en symbol, en bild för Gud - och den får sin symbolkraft från det mänskliga faderskapet. Jesus hade uppenbarligen en bra pappa, eftersom han använder ordet så positivt och kärleksfullt: med andra ord talar han om Gud som en god fader fastän Gud inte i bokstavlig bemärkelse är en god fader. Och när jag säger detta betyder det inte att jag menar att Gud är en ond eller dålig fader - utan att “Abba” är en symbol, inte en bokstavlig beskrivning. Ordet “Abba” pekar mot något viktigt, väsentligt och värdefullt - det styr vårt tänkande om Gud i en viss riktning - men det får absolut inte uppfattas som att Gud faktiskt skulle vara Jesus biologiske far eller en far i ordets vanliga mening. När det uppfattas som en bokstavlig beskrivning, som ett faktapåstående, leder det fel - det gör Gud till en man och förgudligar det manliga och faderliga - på bekostnad av det kvinnliga och moderliga. På Jesu tid var “Abba” revolutionerande eftersom det utgjorde en varm och personligt intim motbild till den förhärskande synen på Gud som en distanserad, upphöjd laggivare, domare och kung; men det var just en motbild som nyanserade och relativiserar de förhärskande bilderna - inte ett faktapåstående om att Gud är en manlig förälder.

Är jag ute efter att beröva folk deras barnatro - slita den kosmiska snuttefilten från dem? Om någon nu finner tröst i en förvisso naiv men ändå för dem dyrbar föreställning om att det finns en personlig Gud som sitter i sin höga himmel och älskar just dem - kan de inte få leva med denna tro?

Svaret är att jag är övertygad om att det är skadligt för vuxna människors mentala hälsa att klamra sig fast vid en barnatro när de inte längre är barn. Det gör dem inget gott och det inverkar negativt på deras omgivning. Men jag tvingar inte på någon mina åsikter, jag tänder inga kättarbål om någon inte håller med mig och önskar ingen till helvetet om de inte accepterar min argumentation. De som brukar vara pigga på att tvinga, hota och skrämma andra till att acceptera deras övertygelser, är faktiskt de som med stor passion och nitälskan håller fast vid att Gud bokstavligen är den person som bibeln och kyrkan (eller Koranen och ummat al-mu’minin, ifall det rör sig om ett muslimskt sammanhang) beskriver honom som.

Att Gud inte är en person, är dock inte alls det samma som att Gud inte kan vara en personlig Gud. Faktum är att jag tror det är mycket värdefullt att ha just en personlig gudsrelation. För att nå en sådan behöver vi de antropomorfa personifikationerna; de är medel och verktyg - bärare av Guds mysterium in i våra hjärtan och tankar. Utan dem är risken överhängande att Gud aldrig blir mer än ett dött ord och en meningslös benämning på något som lika gärna kan beskrivas i rent sekulära termer. På grund av att vi människor är som vi är, att våra medvetanden är sådana de är, att våra språk fungerar som de gör, behöver vi Gudsbilderna för att kunna ha en relation till Gud och inte bara en massa åsikter och tankar om religion.

Antropomorf Personifikation

Gud - en introduktion. Del 1. 

Jag antar att de flesta i vår del av världen någon gång stött på figuren “Liemannen” på väggen i någon kyrka, på bild, i någon film eller bok. Man vet direkt vem han är, när han dyker upp: ett skelett eller en dödsblek man i svart kappa, med en lie i ena handen, kanske ett timglas i den andra. Han är Döden.

Fast det är han ju egentligen inte. Ska man vara korrekt är han en antropomorf personifikation av döden. Döden som sådan är ju en abstraktion, hur konkret och köttig än varje enskild död är. Tar man alla dessa enskilda dödar; i sjukdom, olyckor, mord och krig eller bara det långsamma borttynandets död, tar man människans ångest och ibland fasa inför död och av allt detta väver samman en människoliknande karaktär, då får man “Liemannen”. Han förkroppsligar Döden med stort D i en skrämmande gestalt vars egenskaper och utrustning är mycket symbolisk och uttrycker många sanningar om döden.

Finns Liemannen? Naturligtvis inte - men allt det han förkroppsligar finns. Döden är i högsta grad något verkligt, en Absolut Sanning som ingen kan förneka - för allt levande dör. Man kan inte hitta liemannen någonstans i denna värld och samtidigt räcker det med att du halkar i badrummet så riskerar du att möta honom.

De flesta förstår intuitivt och utan problem relationen mellan Döden och Liemannen. Han är en fantasibild av något som är ohyggligt verkligt. Det gör att om man visar upp en bild av Liemannen för någon och frågar vad bilden föreställer, är oddsen ganska goda för att personen ifråga svarar “Döden”, vilket är helt fel. Bilden föreställer ju ett skelett i kåpa med lie i handen. Samtidigt är svaret helt rätt: för det är ju Döden som avbildas - i en antropomorf personifikation.

På sätt och vis är Liemannen ett slags gud. Han ger en människolik gestalt åt något som i högsta grad berör människor men som inte en människa. Han ger på ett bisarrt sätt “liv” och “personlighet” åt något som är lika opersonligt som gravitation eller elektromagnetism.

I hedniska mytologer finns vanligen en uppsjö av gudar och gudomligheter, andar och mystiska väsenden som likt Liemannen är tydliga “antropomorfa personifikationer”: fruktbarhetsgudar, vädergudar, statsgudar… Gudar för floder och berg, för sjukdomar och sjukdomars bot, för land och för hav, för sol och måne och det ena med det tredje. De har sina särskilda attribut och egenskaper, de har sina karaktärsdrag och “typiska avbildningar” som gör att man lätt känner igen dem. De förkroppsligar naturkrafter, sociala fenomen och idéer - formen får de från våra tankar om dem. För en “riktig” hedning existerade knappast gränsen mellan guden och det guden förkroppsligade. För en sjöman i det gamla Grekland var inte Poseidon en personifikation av det mäktiga, kraftfulla och kaotiskt grymma havet. Han var havet. För en from asatroende under järnåldern var inte Frej en personifikation av Fruktsamheten - han var Fruktsamheten. När en forntida egyptier blickade upp mot skyn såg han inte en brinnande boll av gas utan Ra (eller Ras öga, i alla fall) och så vidare.

Låt oss ställa en provocerande fråga till oss själva: är då också vår kristna Gud en antropomorf personifikation?

Mitt svar är ja. Otvivelaktigt är även kristendomens Gud - min Gud - en antropomorf personifikation. Finns Han? Nej - men allt det Han förkroppsligar finns. Det Gud ger ansikte och form och röst åt, är definitivt verkligt. Man kan inte hitta Gud någonstans i denna värld, och samtidigt finner man honom var som helst. Han är ingenstans och överallt. Det är inget “mystifierande flum” att säga så; betänk bara relationen mellan Liemannen och Döden - den går ju lätt att förstå. Gud är svårare - därför att han personifierar så oerhört mycket mer än vad Liemannen gör.

I monoteistiska religioner samlas alla de små och stora gudarna ihop i en enda Gud, som med rätta benämns allsmäktig - för där är alla makter i en enda Gud. Mångfalden, myllret och spretigheten i de hedniska panteonerna samlas i monoteismen i enda gestalt, i Den Ende Guden. Föga förvånande blir denna Ende Gud fylld av motsägelsefulla karaktärsdrag, för i Honom skall ju allt rymmas: kärlek och hat, barmhärtighet och grymhet, liv och död, krig och fred, gott och ont. Det är ju så verkligheten ser ut; ska den ges antropomorf personifikation i en enda gudom måste ju också verkligheten i hela dess register ges utrymme i denna form. I praktiken har ingen monoteistisk religion lyckats ge full rättvisa åt denna mångfald; vissa delar har alltid betonats mycket starkare än andra (och vilka det är, har skiftat under långsamma trendförskjutningar).

Gud, i den gammaltestamentliga meningen, är framförallt Israels folks Gud och folkets historias Gud. Så som Bibeln är skriven framställs Gud som en aktiv aktör som för historien framåt men de olika historiska skildringarna alla är skrivna en god tid efter de händelser de beskriver och Guds aktivitet i historien är alltså en tolkning, inte en direkt observation.  Härskarornas Jahvé, Israels Helige, El-Shaddaj och allt vad Han kallas - är en figur vars karaktär är begriplig utifrån sin tids verklighetsbild, människosyn och värderingar, men som är ”död” idag. Ingen tillber gamla testamentets Gud idag, inte ens de mest konservativa av kristna som gör ett tappert försök att inbilla sig att de gör det. Trots att Jahvés namn lovsjungs med trefalt helig i exempelvis Svenska Kyrkan varje gång man firar mässa (vilket vi inte märker, eftersom vi inte sjunger helig, helig, helig är härskarornas Jahvé - utan gömmer det under omskrivningen “Herren Sebaot”) har den verklighet i vilken det gamla Israel levde och som Jahvés gestalt sammanfattade och höll samman på ett alldeles ypperligt sätt har förändrats så mycket att denna antropomorfa personifikation inte längre kan föra oss till en levande relation med det som den personifierar. I det stora dramat är Jahvé inte längre en rolltolkning som ger rättvisa åt Gud; den Gud som kristna idag tillber är en annan. Såväl Jahvé som apostlarnas och kyrkofädernas Gud, som skolastikernas och reformatorernas Gud, pietisternas och den moderna svenska folkkyrklighetens Gud är alla olika varianter av personifikationer. De är alla tolkningar, försök att ge “form” och “gestalt” åt något som är för stort och för komplext för att kunna uttryckas i en Gudsbild.

En bild av Gud, oavsett om det är en staty eller en beskrivning i en bok, är inte Gud, precis som Liemannen inte är Döden utan en gestalt som vi givit Döden. I den bemärkelsen är det Gud som skapats till människans avbild, inte tvärtom.

För någon kanske det låter som att jag säger att Gud inte finns. Då har man inte förstått vad jag menar. Jag säger inget sådant. Gud betecknar och ger “kropp” åt något verkligt, absolut verkligt. Men personifikationerna, våra försök att i Gud ge denna verklighet en gestalt, är inte absoluta - utan synnerligen bräckliga skapelser som alla för eller senare vittrar sönder i takt med att vår världsbild, våra värderingar och hela vårt sätt att tänka förändras.

Det som Gud är en personifikation av, Gud bortom Gudsbilderna, är verkligt, liksom Döden bortom Liemannen är något verkligt. Och Gudsbilderna behövs faktiskt; att de inte ska förväxlas med det de försöker avbilda, är inte det samma som att säga att de är alltigenom odugliga och värdelösa. Men de då och då behövs en självkritisk, intern ikonoklasm, en uppgörelse med våra avbilder - vi kristna behöver ständigt påminna oss att Gud är större än våra futtiga bilder. Deus semper Major - Gud är alltid större.

Gud är större än kyrkan, större än Bibelns ord, större än det språk med vilket vi försöker “fånga” hans verklighet i något synligt och/eller läsbart. Att dekonstruera Gud är faktiskt inte att bekämpa kristendomen utan att bekänna: Gud är alltid större.